Tidigt i morse låg jag o tänkte på när Jonathan föddes. Jag födde utan bedövning. Ja...det hanns ju inte med.
Tänker på hur mycket man klarar av olika sorters smärtor. Förlossningar för ju förhoppningsvis någonting gott med sig. Andra smärtor som inte resulterar eller går hand i hand med någon form av utveckling/glädje är nog mera påtaglig.
Mina smärtor är av olika slag.
Jag har tatuerat mig o igen. Piercat mig o igen. Fött barn o så igen=) Smärtor som blir någonting bra/kul.
Jag har haft av mitt korsband. En plötslig oväntad smärta som tog en liiten puttebit av mig istället. O det gjorde ondare. Kanske för att det inte var självvalt?
Att finnas i smärtan. Att ta del av den o låta den bara vara där, tror jag förmildrar. Att stöta bort den o att vara rädd för den tror jag förvärrar.
Sen har vi ju psykisk smärta.....men det tar vi nån annan gång=)
//puman
Jag brukar också tänka på det ibland. Hur olika smärtor kan vara.
SvaraRaderaOch också vad smärtan gör med din kropp. När jag födde John t.ex. så tog ju min kropp hand om smärtan på ett konstigt sätt, att jag i dag när jag tänker tillbaka på de sista timmarna knappt kan minnas dem. Fast jag minns de två sista dygnen innan väldigt väl.
Smärta från tandvärk är nog det värsta jag varit med om. Den gör så man blir galen, rent ut sagt.
Förmodligen är förlossningen det värsta egentligen, men eftersom jag inte minns den smärtan så räknar jag inte med den.
Intressant!
Ps. med tanke på det psykiska...när man har sådär väldigt ont inuti hjärtat, så man tror att det ska brista...varför mår man illa? Vad är det för koppling där mån tro?